|
| 2009-11-09 16:11:23 Tecken Ibland undrar jag hur saker och ting kommer till mig.. Slump, eller något mer bakom liksom? Jag ska berätta vad som hände mig denna morgon - visserligen var det per definition "inget särskilt", men ändå spårade det djupt i sinnet och väckte tankar och tillfredsställelse. Jag småchattade med en vän som skulle på kvartsamtal på skolan senare under dagen. Jag blev förvånad och undrade om begreppet verkligen fanns kvar? (vilket det kanske inte gör, men det är hursomhelst i denna tid av utvärdering och dokumentation inom skolan ändå en ganska lustig företeelse, att allt skulle vara klart på en kvart alltså). Jo, så var det. Men idag heter det nog utvecklingssamtal egentligen.... Där och då drog jag mig till minnes mitt första kvartsamtal under skoltiden. Jag minns egentligen ingenting av vad som sades, men jag har fått det återberättat. Det jag dock minns var min mors reaktion - ett sällan skådat utbrott som kom som en total överraskning från min annars alltid lugna och behärskade moder. Klassföreståndaren fick sina fiskar well done om vi säger så... Upprinnelsen till utbrottet var att klassföreståndaren med stor emfas för min mor proklamerat att "lille Jan minsann knappast skulle kunna lära sig varken läsa eller skriva överhuvudtaget". Jag blev alltså, redan i årskurs ett, bedömd/stämplad som ett hopplöst fall, illiterat analfabet. Självklart retade detta grundlösa antagande upp min mor... Inget emot människor med läs och skrivsvårigheter. Jag har full respekt för dyslexi och dyslektiker. Synd bara, kan man tycka, att forskarna gett funktionshindret ett namn som ens läskunniga knappt kan uttyda... Som tur var stämde inte profetian. Även om jag självklart inte anser mig lingvistiskt fullkomlig kan jag med tämligen stor självinsikt på området hävda att det inte alls är något fel på varken mitt skrivna eller talade språk. Det är faktiskt i många fall bättre än många andras. När jag sedan googlade klassföreståndarens namn fick jag upp en artikel från lokaltidningens historiesidor. Det visade sig att personen i fråga hade blivit en av landets första specialpedagoger genom tilläggsutbildning erhållen vid ett närbeläget universitet . Jag får verkligen hoppas att hennes (ja, det var en hon) fortsatta gärning inte blev lika kantad av den "predestinerande pedagogik" som hennes första år i yrket innebar. För den var knappast uppbygglig för någon av eleverna (i alla fall i min klass). Så till tecknet: Innan jag hunnit avsluta chatten ringde telefonen. Det var min gamle vän A (läs mer om vår vänskap [här] så förstår du) som nu följt mitt råd och bestämt sig. Han ska skriva en bok :-) Han ville dessutom att undertecknad skulle fungera som ett "språkligt filter" i hans process. Dessa båda beslut gladde mig något otroligt! Att detta samtal dessutom kom i direkt samband med mina lågstadieminnen stärkte mig än mer. Till saken hör att A är en av mina största intellektuella förebilder. Våra möten, hans texter och utläggningar lämnar mig aldrig oberörd. Jag lär mig massor av honom, inte minst på det teologiska planet. Att han sedan vänder sig till mig för input och hjälp att sortera alla tankar till en läsbar text gör mig minst sagt ödmjuk inför uppdraget! Hon kunde inte ha haft mer fel! Jag har kommit över det nu.... hehe.... Läsarnas kommentarer:
jan.lindberg@musiker.nu
 |
 2010-04-01 17:16:02 Jag lever |
| 2009-12-22 23:36:47 God Jul och Gott Nytt År! |
| 2009-11-09 16:11:23 Tecken |
| 2009-10-19 15:08:46 Se där! |
| 2009-08-25 21:43:13 Ja... |
|